.

Jag kom bara att tänka på detta och kände för att skriva av mig lite.

Jag hade en gång för inte så längesen en sk vän. Vi kan kalla vännen för L. L var alltid väldigt speciell. Självupptagen, dålig självkänsla, kunde aldrig lyssna på en utan babblade alltid om sig själv och skulle få sitt liv att verka så märkvärdigt fast det säkerligen var tvärtom. L kunde aldrig vara glad för andra när det gick bra, iallafall inte för mig. L frågade aldrig nånsin om hur är det eller gav en tips och råd kärt från hjärtat om man hade problem.

Ja, listan kan göras lång egentligen. Trots allt detta hade man ändå kul ihop och var nära vänner. Men varför sa man aldrig vad man tyckte och tänkte? Jag var inte den enda som tyckte så kan jag säga. Jag vet inte, jag orkade nog inte ödsla energi utan bara gillade läget.

Droppen blev när jag blev gravid. Inte ens då sa jag till. L blev rejält svartsjuk vad jag tror. Eftersom L önskade sig innerst inne det livet. L blev inte det minsta glad, intresserade sig aldrig och kommenterade inte ens när jag skickade ett mms på lilla miraklet när vi varit på UL, det som är det största innan födelsen. INGENTING! La små kommentarer om att barn är jobbiga och skriker mm. Skulle jag få ångest för det eller vad var syftet? Reagerade jag? Jo det gjorde jag nog men jag brydde mig inte så mycket ändå eftersom personen i fråga hade redan sjunkit i mina ögon.

Det jag undrar är bara varför spelar man inte ens? Det är ju mer pinsamt när svartsjukan lyser genom. L var nämligen väldigt lätt att läsa av fast L aldrig kunde inse det själv....En dag kanske vi ses, kanske spyr jag ur all galla jag har eller så går jag förbi som om jag aldrig känt dig. Det tillhör som sagt det förflutna livet.

Nu ska jag och min älskade lilla familj ut på promenad i solen!

TJOHO!